Merriweather Post Pavillion

Har alltid varit en stor fan av lite så där halvpsykadelisk musik. Håller t ex Beatles Magical Mystery Tour som ett av de bästa albumen någonsin, även om George Martins exprimentfyllda ljudbilder, förvisso inovativa för den tiden, ändå är hyggligt begränsade.

Eller Pink Floyd, särskilt under de första åren med Syd Barret som frontfigur och sångare och med debutalbumet The Piper at the Gates of Dawn som stort mästerverk.

Lyssnar mer än gärna och ofta på Mark Hollis soloalbum från 1998 liksom det enda album med hans gamla Talk Talk som är värt att lyssna på "Spirit of Eden". Två kompletta mästerverk om någon frågar mig.

Eller Doors 17 minuter långa The End, gärna med Francis Ford Coppolas suggestiva helikopterljud från Apocalypse Now i bakgrunden.

Lite av allt det där (inga helikopterljud dock) finns hos Baltimore-trion Animal Collective och deras nya (januari) platta Merriweather Post Pavillion. Tre snubbar med syntar som gör briljant och hyggligt svårdefinierbar musik.

Helt lysande låtar - om man nu inte är helt inne i schlagersvängen och tycker att Lili och Susie är allt man kan begära av musikvärlden.

Som sagt, lite lurigt att placera in i något fack. Kanske inte jättepsykadeliskt, men lite däråt ändå. Nog.

Om inte annat så är skivomslaget rätt psycho om man stirrar lite närmare en stund (eller klicka på bilden för ännu tydligare effekt).

Förresten. Säger man platta nu för tiden? Skiva? Hörde väl egentligen de gamla vinyldagarna till. Vad säger man när man köper sin musik digitalt. Veckans samling digitala musikspår?

Nä.